Idrottsprestationens inre väsen.

När den gamla världen rämnar inför våra ögon och ingen vet vad som kommer i dess ställe är det vilsamt att låta själen vandra in i sportprestationernas förunderliga verklighet. Själv är jag ingen anhängare av lagsport utan föredrar den enskilde spelaren som kämpar, inte bara mot sin motståndare, utan även med sig själv och sina egna demoner. Trogna bloggläsare vet att jag helst njuter av tennis eller snooker. I varje sport man studerar finns alltid detaljer som är mer intressanta än andra.

Vad damen är i schackspel är serven i tennis. Inget slag har så stor frihetsgrad! Ingenting är så katastrofalt som ett misslyckat handhavande av den och ingenting är så framgångsrikt som en effektiv serve. Dessutom finns det ingenting som är så fruktansvärt avslöjande som en serve. Den talar om hur stort eller litet ens självförtroende är, ens styrka, ens bollkontroll, ens koncentration! Ja allt! Världsspelare kan göra två dubbelfel i rad i stora, viktiga matcher. Det säger något om svårighetsgraden. Hur man egentligen utför en tennisserve vet ingen. Alla vet naturligtvis i princip hur det går till men ingen som står i begrepp att serva kan vara säker på att det kommer att lyckas. Det finns egentligen bara ett sätt och det är att anförtro saken till den undermedvetna och kanske spontana delen av personligheten, en typ av meditativt tillstånd där hjärnan når ett högre stadium av medvetande och själva rörelsemönstret blir intuitivt. Bara då kan tennisspelaren utföra den hisnande akt av muskelkoordinationer, ballistiska beräkningar, millimeterfina inställningar av handleder, fotleder och muskler som är en serve. Tennisserven är ett fönster till det okända!

Det som fascinerar mig med snooker är den matematiska sidan av själva snookerstöten. Det är en ekvation med otroligt många obekanta som måste lösas på ett oändligt kort ögonblick. Det finns många grundläggande delar av en snookerstöt. Spelaren närmar sig bordet, överblickar situationen, analyserar läget och planerar sin stöt. Han placerar sig vid den vita bollen och arrangerar kroppen i rätt position avseende balans och överblick. Han finjusterar kroppens position avseende stödhanden på bordet, köns inriktning och greppet om densamma. Han riktar blicken mot målet för stöten, den gås igenom och de avgörande besluten om dess genomförande fattas. Nu utför spelaren den hisnande akt av muskelkoordinationer, ballistiska beräkningar, millimeterfina inställningar av handleder, fotleder och muskler som är en snookerstöt. Det finns ett viktigt och sannerligen mycket kort ögonblick mellan det att kön träffat bollen och dess avlägsnande från bordet där spelarens blick och tanke följer med hur stöten utvecklas. Han rätar på sig, går och sätter sig, eller börjar om hela proceduren från början.

Det finns en mystisk och märklig dimension som gäller både tennisserve och snookerstöt och även annat här i livet. I vissa sällsynta ögonblick "vet" man bråkdelen av en sekund i förväg om idrottsmomentet kommer att lyckas eller inte. De som spelar mycket poker vet kanske vad jag menar. Vid vissa sällsynta tillfällen känner det undermedvetna precis vilket kort man kommer att få. Av någon outgrundlig anledning vet man 100 % säkerhet att färgen eller kåken kommer att gå in.

Det känns som om man vid dessa sällsynta tillfällen får ett förebud om den omdelbara framtiden. Jag syftar inte på de gånger när hjärnan kanske omedvetet uppfattar någon diskrepans vid ett händelseförlopp och så att säga "räknar ut" att det kommer att gå illa. Det handlar om något annat och vad jag vet går det inte att öva upp den intuitiva förmågan. Den är tyvärr för sällsynt för att kunna generera pengar på sportbörsen och är dessutom en alldeles för opålitlig och hastigt påkommande upplevelse.

Visst är idrott religion när allt kommer omkring men någon avgudadyrkan är det inte fråga om som i fallet med lagidrotter. Här handlar det snarare om något åt det zenbuddhistiska hållet!