Bankiren dansar inte längre.

Minns ni, mina vänner, synen vi såg,
i oktobers mörka ljus,
den där skändliga bankiren som låg,
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst,
och svettandes gift som en sjuk,
utbjöds till alla en febrig dunst,
hans stinna, obcena buk.

Kring aset trängdes de mäktigas flock,
medan skuldernas mörka här,
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som föll isär.

Och skamlöst sålde de allt,
som åldrande horor sitt kött,
ty livet blir bistert och kallt,
när bankirer de mesta förött.

Långsamt så syntes ett välgött skelett,
slå ut likt en blomma mot skyn.
Så tung var hans stank att vi vacklade lätt,
och det svartnade för vår syn.

En vidrig musik steg upp därifrån,
som från djävlar bland bäckar och träd,
eller toner som Satans eget dån,
när han skvätter omkring sin säd.

Skräckfyllda makter pinade oss,
bakom träden i lystet begär.
De ville från bankiren få slita loss,
allt som de kvarlämnat där.

En dag ska de likna vårt as,
och dess besmittelses pust,
i sin allra värsta extas,
som demoners högsta lust.

Som bödlarnas grymma tortyr,
är bister och fruktansvärd,
ska arvet från denna vampyr,
förstöra vår urgamla värld.

Detta, mina vänner, väntar oss alla,
ett liv där bara Döden är rik,
då ska de sista av bankerna falla,
och förvandlas till maskstungna lik.