På 80-talet var floden en gräns mellan himmel och helvete precis som berlinmuren. På den laotiska sidan ett av världens fattigase länder styrt av galna mördare och torterare. På den thailändska sidan liv och rörelse och modernitet. Om man om nätterna tittade över floden fanns det bara ett kolsvart dödsstyst mörker på andra sida. Knappt en endaste glödlampa stod att upptäcka. En mycket märklig kontrast till livet, ljuset och rörelsen där man själv befann sig.
För 20 år sedan var jag i Nong Khai, en thailändsk stad som ligger vid den mäktiga floden Mekong där man har fin utsikt över Laos på andra sidan, ett litet land som alltså styrs av en obehaglig diktatur sedan kriget i sydostasien. Fröet till massturismen i Thailand hade redan såtts i Nong Khai vid den här tiden och det gick att hyra vattenskotrar för en tur på mekongfloden. Man fick stränga order om att inte åka över till den laotiska sidan av floden för då kunde det hända att man blev beskjuten med kulspruta av den laotiska befrielsearmen´s soldater. Naturligtvis var jag ofta ute på floden och utmanade ödet!
Jag bodde under dessa dagar i ett litet luggslitet guesthouse som en halvtokig kille från Australien hade investerat i. Han hade varit med i vietnamkriget men blivit kvar i området och hankade sig fram. Han var dessutom tennistokig och hade byggt en tennisbana, en extremt primitiv variant vad gäller underlagets kvalitet men annars klart spelbar, med ett riktigt nät som bekanta fraktat med sig från Sydney. Jag fick naturligtvis ställa upp och spela mot denne tok i fukten och värmen och den gassande solen. Vi var rätt jämna och höll väl hyfsad amatörstatus.
Det var när jag skulle börja serva i andra set som det hände. Det blev ett snyggt uppkast, alldeles i linje med mitt vänstra öra, precis så långt ut till vänster som uppkastet ska ligga om serven ska få den rätta sidskuven. Där hängde bollen, en extremt sliten sak, en gul High Pressure Dunlop (Tänka att jag minns det!). Den roterade sakta mot den mekongska himlen. Någonstans bakom mitt högra öra var racketen på väg och kropptyngden passerade över min vänstra fot. Lycklig tomhet fanns i en oändligt liten punkt just här, en tomhet som en buddistmunk strävar efter i åratal för att finna. Dess motsats, en typ av skrämmande tomhet infinner sig ganska ofta precis när man kommit upp på toppen av ett högt berg. Nog filosoferat! Det var precis i denna punkt som det hände. En fruktansvärd explosion någonstans nära.
-Not close enough, skrek Dave, min motspelare från Australien.
Han hade returnerat min fantastika serve i nät och gick över till andra sidan för att ta emot nästa.
Det visade sig att den laotiska regeringen fått för sig att skjuta med artilleri (130 mm) över gränsen som något slags svar på någon perverst uppdiktad provokation. Den här första granaten hade slagit ner 300 meter från tennisbanan men bara med ett antal höns som offer fick vi senare veta. Fler granater slog ner längre bort utan att orsaka annat en materiella skador. Enligt Dave hände sådant här ett par gånger om året även om det var första gången i dessa trakter. Enligt Dave var trafiken i Bangkok mycket farligare och det hade han rätt i.
Vi spelade klart matchen. Vi spelade även nästa dag och då var hela stan full med thailändska soldater. De upprättade en sandsäcksbunker alldeles utanför tennisbanan under pågående match. Vi skickade dit två helflaskor mekongwhisky från baren och så var deras lycka gjord. Det var min tur att serva!
För 20 år sedan var jag i Nong Khai, en thailändsk stad som ligger vid den mäktiga floden Mekong där man har fin utsikt över Laos på andra sidan, ett litet land som alltså styrs av en obehaglig diktatur sedan kriget i sydostasien. Fröet till massturismen i Thailand hade redan såtts i Nong Khai vid den här tiden och det gick att hyra vattenskotrar för en tur på mekongfloden. Man fick stränga order om att inte åka över till den laotiska sidan av floden för då kunde det hända att man blev beskjuten med kulspruta av den laotiska befrielsearmen´s soldater. Naturligtvis var jag ofta ute på floden och utmanade ödet!
Jag bodde under dessa dagar i ett litet luggslitet guesthouse som en halvtokig kille från Australien hade investerat i. Han hade varit med i vietnamkriget men blivit kvar i området och hankade sig fram. Han var dessutom tennistokig och hade byggt en tennisbana, en extremt primitiv variant vad gäller underlagets kvalitet men annars klart spelbar, med ett riktigt nät som bekanta fraktat med sig från Sydney. Jag fick naturligtvis ställa upp och spela mot denne tok i fukten och värmen och den gassande solen. Vi var rätt jämna och höll väl hyfsad amatörstatus.
Det var när jag skulle börja serva i andra set som det hände. Det blev ett snyggt uppkast, alldeles i linje med mitt vänstra öra, precis så långt ut till vänster som uppkastet ska ligga om serven ska få den rätta sidskuven. Där hängde bollen, en extremt sliten sak, en gul High Pressure Dunlop (Tänka att jag minns det!). Den roterade sakta mot den mekongska himlen. Någonstans bakom mitt högra öra var racketen på väg och kropptyngden passerade över min vänstra fot. Lycklig tomhet fanns i en oändligt liten punkt just här, en tomhet som en buddistmunk strävar efter i åratal för att finna. Dess motsats, en typ av skrämmande tomhet infinner sig ganska ofta precis när man kommit upp på toppen av ett högt berg. Nog filosoferat! Det var precis i denna punkt som det hände. En fruktansvärd explosion någonstans nära.
-Not close enough, skrek Dave, min motspelare från Australien.
Han hade returnerat min fantastika serve i nät och gick över till andra sidan för att ta emot nästa.
Det visade sig att den laotiska regeringen fått för sig att skjuta med artilleri (130 mm) över gränsen som något slags svar på någon perverst uppdiktad provokation. Den här första granaten hade slagit ner 300 meter från tennisbanan men bara med ett antal höns som offer fick vi senare veta. Fler granater slog ner längre bort utan att orsaka annat en materiella skador. Enligt Dave hände sådant här ett par gånger om året även om det var första gången i dessa trakter. Enligt Dave var trafiken i Bangkok mycket farligare och det hade han rätt i.
Vi spelade klart matchen. Vi spelade även nästa dag och då var hela stan full med thailändska soldater. De upprättade en sandsäcksbunker alldeles utanför tennisbanan under pågående match. Vi skickade dit två helflaskor mekongwhisky från baren och så var deras lycka gjord. Det var min tur att serva!
Den här berättelsen har publicerats tidigare på bloggen och är en kort sammanfattning av ett av kapitlen i en bok jag håller på att skriva om mina erfarenheter av resor i Thailand.
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar