Mekongs Twitter!

Twitter Updates

    Följ Mekong på Twitter
    Den som ger upp sin frihet för ökad trygghet, förtjänar varken frihet eller trygghet!

    01 juni 2008

    Mr Mekong och dödskallarnas rike.


    Hans blogg är legendarisk och hans namn är likställt med guld och gröna skogar. Mr Mekong, den ormhatande tennisprofeten och globetrotten ska här och nu berätta en historia som ingen nu levande person känner till. Beväpnad med piska, dator och sitt goda humör låter han er nu ta del av detta äventyr. Han är av hänsyn till vissa omständigheter medvetet vag vad gäller vissa faktauppgifter. Av samma skäl har vissa ändringar gjorts i historien. (Blev ganska kaxigt att byta ut Indiana Jones mot mr Mekong i den bioreklamen som låg till grund för denna ingress).
    ...........
    För 25 år sedan var Thailand en mycket annorlunda plats än det är i dag. Vietnamkriget tog slut i detta land i början på 80-talet och i Kambodja mer än 10 år senare. Jag kom ihåg att jag på den tiden besökte skyttegravar i provinsen Petchabun, 50 mil norr om Bangkok, där blodet flöt i strida strömmar bara 2 år tidigare. Telefoner som man kunde ringa internationella samtal på fanns bara i de större orterna på den tiden och man stötte ofta på människor ute i avlägsna byar som aldrig sett en utlänning i hela sitt liv och som kom fram för att peta på en och förundras i största allmänhet.
    Vid den här tiden fanns det en märklig amerikan som i Bangkok som framlevde sina dagar som barägare och suput i störst allmänhet. En mycket besvärlig och oberäknelig man med en revolver under bardisken som han då och då viftade med på fyllan. Idag skulle man ge honom diagnosen posttraumatiskt stressyndrom! Olaga vapeninnehav har alltid varit ett allvarligt brott i Thailand som lätt renderar 10 års fängelse av ett slag som vida skiljer sig från den pensionatstillvaro som brottslingar döms till i vårt land. Amerikanen hade uppenbarligen goda förbindelser med lagens långa arm som inte alltför sällan sågs i hans bar med whiskyglas i näven. De flesta thailändska poliser (och militärer) på befälsnivå sitter och dricker whisky om kvällarna, för de mesta den inhemska varianten mekong men när de stiger i graderna blir de dyrare märken som Chivas Regal. De späder alltid ut drycken med cola eller 7-Up!
    Nog om detta! När man skickas ut i krig finns de 3 huvudsakliga vägar som väntar soldaten. 1. Han dör! 2. Han råkar hanka sig fram och mer eller mindre överleva! 3 Han drar fördel av situationen och ser till att bli rik på kuppen. När han plötsligt blir rik sjunker lusten snabbt att fortsätta riskera livet och då är det bara att dra (desertera)! I början av 70-talet kämpade sig 3 amerikanska soldater, med ryggsäckar fulla av rikedomar, genom Kambodjas minerade djungler där fullt krig rådde. 1 av dessa överlevde och hankade sig 10 år senare fram som barägare i Bangkok.
    Jag hade frekventerat hans inrättning i många år innan vi kom lite mera på god fot med varandra, eller på mera förtrolig fot med varandra. Det hände sig nämligen en dag när amerikanen var bortrest att killen i baren, han skötte det mesta av ruljansen även i amerikanens närvaro och basade i princip över hela personalen, såg helt färdig ut när jag satte mig i baren. Han dröp av svett och hade feber. Han hade blivit hundbiten i handleden och armen hade börjat svullna upp och bli full av röda ränder! Klart fall av begynnande blodförgiftning. Han vägrade uppsöka sjukhus trots ihärdiga övertalningsförsök från min sida. Jag bad honom då bryta upp såret igen och trycka ut så mycket blod som möjligt. Jag applicerade sedan en specialsalva som jag alltid har med mig i varmare trakter för sådana här tillfällen. En halv dag senare var mannen helt återställd! Amerikanen var förstås nöjd över att jag hade räddat livet på den man som han byggde hela sin "affärsrörelse" och so möljiggjorde att han kunde inmundiga sina öl i lugn och ro. Det dröjde ändå något år innan jag fick ta del av de större hemligheterna i hans liv.
    För att göra en lång historia kort så berättade amerikanen så småningom för mig hur han och två kamrater deserterat från vietnamkriget och om hur dessa två dödades av en mina. Han hade sinnesnärvaro nog att ordentligt begrava de rikedomar han inte kunde bära med sig. Sina kamrater begravde han inte. Han hade en mycket exakt beskrivning till skattens belägenhet, en skattkarta helt enkelt. Det var naturligtvis fullständigt otänkbart att försöka få tag på skatten och detta förhållande gällde långt in på 90-talet.
    Amerikanen hade varit död i mer än 10 år när jag gjorde ett första seriöst försök att åtminstone besöka trakten i Kambodja och rekognocera. I Aranya Prathet, en thailändsk gränsstad mot Kambodja var gränsen nyöppnad och man hade öppnat ett antal casinon på den kambodjanska sidan för speltokiga thailändare. Jag och en kompis var där för att förnya våra visan och besöka ett casino. Vi kom aldrig längre än till casinot. Det var helt otroligt. På vissa av rouletteborden var croupiererna så usla att de inte ens kände till spelreglerna. När någon vann så frågade de spelaren hur mycket han ville ha i vinst. Vi gjorde oss en smärre förmögenhet på detta förhållande och återvände snabbt till Thailand innan nån maffiagubbe upptäckte det hela.
    Det är faktiskt bara 5 år sedan jag för andra gången gjorde ett försök att besöka skatten. Den här gången hade det uppstått en ytterst obehaglig tiggarindustri vid gränsen. Den fungerar så att kambodjanska flickor i nedre tonåren binder ett spädbarn på ryggen, är ytterst sällan deras egna, och går och tigger pengar av chockerade turister. Spädbarnen blir snabbt svarta i den stekheta solen och hänger apatiska och medvetslösa på flickornas ryggar. Skräckslagna turister gör givetvis det stora misstaget att ge pengar. Man investerar pengar i ytterligare en babys tragedi så de blir fler och fler för varje dag som går. Dessutom tar kambodjanska militärer de mesta av pengarna eftersom flickorna får röra sig fritt fram och tillbaka över gränsen. Allt tiggeri i Asien är organiserat och det finns alltid en spanare som håller järnkoll på varenda slant som en tiggare får in. Jag brukar berätta för naiva turister att varje gång man ger en tiggare någonting i Thailand eller annorstädes i världsdelen så bidrar man till avbetalningen av någons mercedes högst upp i hierarkin.
    Den kambodjanska passpolisen höll på med mitt och några andras pass. Det sprang omkring några gatubarn i kanske 10-årsåldern som poliserna roade sig med att kasta sten på. Plötsligt gjorde en av passpoliserna ett utfall mot en gosse och sparkade ner honom. Den lille sjönk medvetslös ihop och han fick ytterligare en skur av sparkar mot sig. Vi som stod i närheten varr förmodligen med om vårt livs värsta upplevelse. Det hela tog några sekunder och pojken bars bort och försvann. Sedan återgick allt till det normala och det var som det aldrig inträffat. Jag återvände snabbt till Thailand. Det blev ingen skattjakt den gången heller.
    Sammanfattningsvis kan sägas att jag ännu ej varit på plats. Jag har kollat efter skatten via satellit (google earth) med tyvärr lite taskig upplösning. Verkar inte vara någon bebyggelse i området. Det finns ytterligare ett problem. Jag vet ännu ej denna dag som idag är vad amerikanens skatt består av. Är det sedelbuntar finns nog inte mycket kvar idag. Är det guld kommer saken i ett annat läge. Det finns naturligtviss den lilla möjligheten att hela historien inte är med sanningen överensstämmande. Det finns även ett annat problem som inte tycks drabba Harrison Ford. Ju äldre man blir ju sämre blir lusten och viljan att ägna sig åt jakten på den försvunna skatten, speciellt i ett minbestrött och obehagligt land som Kambodja. Det skördas fortfarande cirka 30 offer per månad på grund av minor!
    .......
    Den här berättelsen är i själva verket 10 gånger så lång och kommer att ingå som ett kapitel i en bok jag håller på att skriva om mina resor i Thailand under ett kvarts sekel. Jag har skurit ner den till lämpligt bloggformat. Jag kommer att fortsätta publicera dessa historier vissa söndagar framöver. Har ju redan varit en och annan tidigare här på bloggen!

    3 kommentarer:

    peter sa...

    WOW vilken spännande läsning,har också hört att barnen dom skickar ut är anställda, hemskt. Skattjakt tänk om det är sant!!! Kolla med myndigheterna om område är säkert,såg att du planerar att bosätta dig där, kanske är ganska smart att göra och sen undersöka området,försök att hålla skatten hemlig även om det kan bli svårt, folk är ju så nyfikna. LYCKA TILL.

    MR MEKONG! sa...

    Hela landet är ju populärt som turistmål numera men ute i skogen ligger minorna kvar! Flera miljoner faktiskt. Myndigheterna lita jag inte på ett dugg i dödskallarnas rike!

    peter sa...

    det verkar riskfyllt, kanske bättre att tjäna pengarna på spelbörsen, så du kan njuta av livet istället för att kanske ligga under jorden. Vad tycker du?