Tennisens historia.

Walter Clopton Wingfield

Tennis, eg. lawn-tennis, uppfanns år 1874 av den engelske majoren Walter Clopton Wingfield(1833-1912). Hans tanke var att skapa ett lättillgängligt utomhusspel, lämpligt för både damer och herrar, och som var livligare och intressantare än det då dominerande krocketspelet. Han kallade från början sitt nya spel för "Sphairistikè" (grekiska för bollspel, ofta förkortat till "Sticky"), men övergick efter något år till beteckningen lawn-tennis. Liknande spelidéer, baserade på olika bollsporter som spelades med eller utan racket, hade cirkulerat i England under några årtionden dessförinnan. Förebilderna hade sitt ursprung i olika länder. Exempel på ett sådant spel var pelota från Spanien. En modifierad form av pelota, påminnande om modern tennis och med regler utvecklade av majoren Thomas Henry Gem, spelades redan 1859 på gräsbanor i England. År 1872 grundade Gem tillsammans med J.B. Pereira the "Leamington Lawn Tennis Club", avsedd för hans spelvariant.

Wingfield hämtade emellertid mycket av spelprinciper till sitt nya utomhusspel från real tennis (amerikanska court tennis, franska jeu de paume), en mycket gammal racketsport som sedan medeltiden spelats inomhus i särskilda bollhus. Beteckningen real tennis är en retronym för att skilja sporten från lawn-tennis. Wingfield marknadsförde sitt spel som en "portabel bana för spel av det uråldriga spelet tennis". Han fick år 1874 patent på sin uppfinning. Patentet beskrev bland annat en "timglasformad" mobil anordning som definierade spelplanens begränsningar. Anordningen såldes förpackad i en trälåda och var avsedd att läggas ut på en plan gräsyta. I lådan fanns också ett högt nät (1,4-1,5 m) som kunde spännas upp för att avskilja de två planhalvorna. I lådan fanns dessutom ett antal tennisbollar och en regelbok. Fyra tennisracketar av trä erbjöds separat. Dessa var av ungefär samma utseende och funktion som de för real tennis.

Tennis enligt Wingfields modell fick en snabb spridning i England. På grund av planens form och nätets höjd bestod spelet från början mest av höga bollar från mittplan och spel framme vid nätet. Från flera håll ifrågasattes det berättigade i att Wingfield erhållit ett patent, liknande spel med viss spridning fanns ju redan i England. När Wingfields patent gick ut år 1877 frångicks också helt användandet av mobila tennisplaner, istället anlades fasta rektangulära sådana. Även Wingfields regler modifierades till att mer likna dagens regler för tennis.

Redan år 1877 anordnade All England Lawn Tennis & Croquet Club (tidigare bara All England Croquet Club) det första nationella mästerskapet i form av Wimbledonmästerskapen Spencer Gore korades som segrare. Erfarenheterna från denna turnering låg till grund för en omfattande revision av reglerna. Bland annat ändrades planens utseende och mått till i princip de som gäller än i dag. Måtten bestämdes till; längd, 78 fot (23,77 meter) och bredd 27 fot (8,23 meter) för singelspel och 36 fot (10,97 meter) för dubbelspel. Framförallt förkortades serverutorna för att inte ge servaren för stor fördel. Nätes höjd sänktes till en knapp meter på mitten. Nätstolparnas höjd sänktes i omgångar mellan åren 1880-82, och år 1883 fick nätet sin nuvarande höjd (0,915 m på mitten och 1,07 meter vid stolparna) och utformning. Ändringarna medförde att spelet snabbt utvecklades, först genom ett mer systematiskt utnyttjande av volleyspel, sedan kom lobben och sist allt mer effektiva grundslag.

Trots ett omfattande regelverk beträffande spelplanens mått och beskaffenhet, nätet och poängräkningen, infördes inga regler avseende tennisracketens utformning. År 1884 fick också kvinnliga spelare tillträde till Wimbledonmästerskapen. Den första segrarinnan blev Maud Watson, som i finalen besegrade sin syster Lillian. Wingfields ursprungliga tanke att tennis skulle spelas utomhus på en gräsplan visade sig snart mindre praktisk. Gräsbanor är svåra och dyra att underhålla. Behov fanns (och finns) exempelvis av att spela inomhus under årets kalla och mörka månader, varför ett antal olika underlag prövades på såväl inne- som utebanor. Grus, cement och trä kom tidigt till användning. De första tennisstjärnorna blev de engelska tvillingbröderna Ernest Renshaw och William Renshaw som dominerade under hela 1880-talet, och delade på flera segrar bland annat i Wimbledonmästerskapen. Bröderna Renshaw var de första spelarna som använde smash som offensivt vapen och bland de första som servade "över huvudet". Under andra halvan av 1890-talet och 1900-talets första år dominerade de båda "bröderna Doherty" (Reginald och Laurie) från London med flera segrar i Wimbledonmästerskapen.