Om konsten att spela tennis under granatbeskjutning.

Ikväll ska jag iväg till Mölndals Folkets Hus och lyssna på musik med rötter i norra Thailand och Laos. Jag kan märkligt nog i relation till detta dra mig till minnes en tennisrelaterad incident med rötter i den mäktiga floden Mekong och självaste vietnamkriget.

För ca 20 år sedan befann jag mig i Nong Khai, en thailändsk stad som ligger vid mekongfloden där man har fin utsikt över Laos på andra sidan, ett lite land som styrs av en obehaglig diktatur sedan kriget i sydostasien. Fröet till massturismen i Thailand hade redan såtts i Nonk Khai och det gick att hyra vattenskotrar för en tur på mekongfloden. Man fick stränga order om att inte åka över till den laotiska sidan av floden för då kunde det hända att man blev beskjuten med kulspruta av den laotiska befrielsearmen´s soldater. Det gjorde naturligtvis båtturen extra spännande.

Jag bodde under dessa dagar i ett litet luggslitet guesthouse som en halvtokig kille från Australien hade investerat i. Han hade varit med i vietnamkriget men blivit kvar i området och hankat sig fram till där han nu befann sig. Han var dessutom tennistokig och hade byggt en tennisbana, en extremt primitiv variant vad gäller underlagets kvalitet men annars klart spelbar, med ett riktigt nät som bekanta fraktat med sig från Sydney. Jag fick naturligtvis ställa upp och spela mot denne tok i fukten och värmen med gassande sol. Vi var rätt jämna och höll väl hyfsad amatörstatus.

Det var när jag skulle börja serva i andra set som det hände. Det blev ett snyggt uppkast, alldeles i linje med mitt vänstra öra, precis så långt ut till vänster som uppkastet ska ligga om serven ska få den rätta sidskuven. Där hängde bollen, en extremt sliten sak, en gul High Pressure Dunlop (Tänka att jag minns det!). Den roterade sakta mot den mekongska himlen. Någonstans bakom mitt högra öra var racketen på väg och kropptyngden passerade över min vänstra fot. Lycklig tomhet fanns i en oändligt liten punkt just här, en tomhet som en buddistmunk strävar efter i åratal för att finna. Dess motsats, en typ av skrämmande tomhet infinner sig ganska ofta precis när man kommit upp på toppen av ett högt berg. Nog filosoferat! Det var precis i denna punkt som det hände. En fruktansvärd explosion någonstans nära.

-Not close enough, skrek Dave, min motspelare från Australien.

Han hade returnerat min fantastika serve i nät och gick över till andra sidan för att ta emot nästa.

Det visade sig att den laotiska regeringen fått för sig att skjuta med artilleri (130 mm) över gränsen som något slags svar på någon perverst uppdiktad provokation. Den här första granaten hade slagit ner 300 meter från tennisbanan men bara med ett antal höns som offer fick vi senare veta. Fler granater slog ner längre bort utan att orsaka annat en materiella skador. Enligt Dave hände sådant här ett par gånger om året även om det var första gången i dessa trakter. Enligt Dave var trafiken i Bangkok mycket farligare och det hade han rätt i.

Vi spelade klart matchen. Vi spelade även nästa dag och då var hela stan full med thailändska soldater. De upprättade en sandsäcksbunker alldeles utanför tennisbanan under pågående match. Vi skickade dit två helflaskor mekongwhisky från baren och så var deras lycka gjord. Det var min tur att serva!